Flemish Painter, 1719-1783  Related Paintings of MIJN, George van der :. | Modonna and Child with Saint Elizabeth and the Young Saint John | Seated woman in blue dress | La Seine a Croisset | The So called Polish Rider | The Virgin Annunciate |
Related Artists:
Henri Delavallee
French, 1862-1943
Spencer Stanhope
British 1829-1908 Stanhope was the son of John Spencer Stanhope of Horsforth and Cannon Hall, MP, a classical antiquarian who in his youth explored Greece. The artist??s mother was Elizabeth Wilhemina Coke, third and youngest daughter of Thomas William Coke of Norfolk, first Earl of Leicester; she and her sisters had studied art with Thomas Gainsborough. Stanhope had one older brother, Walter, who inherited Cannon Hall, and four sisters, Anna Maria Wilhelmina, Eliza Anne, Anne Alicia, and Louisa Elizabeth. Anna married Percival Pickering and became the mother of Evelyn. Not inheriting the family estates left Stanhope free to make a commitment to art. While a student at Oxford, he sought out Watts as a teacher and was Watts?? assistant for some of his architectural paintings. Spencer-Stanhope traveled with Watts to Italy in 1853 and to Asia Minor in 1856?C57. Upon his return, he was invited by Dante Gabriel Rossetti to participate in the Oxford murals project, painting Sir Gawaine and the Damsels. On January 10, 1859, he married Elizabeth King, the daughter of John James King, granddaughter of the third Earl of Egremont, and the widow of George Frederick Dawson. They settled in Hillhouse, Cawthorne, and had one daughter, Mary, in 1860. That same year, Spencer-Stanhope??s house Sandroyd (now called Benfleet Hall), near Cobham in Surrey, was commissioned from the architect Philip Webb. Finished by 1861, Sandroyd was only Webb??s second house, the first having been built for William Morris. The house was designed to accommodate Stanhope??s work as a painter, with two second-floor studios connected by double doors, a waiting room, and a dressing room for models. The fireplace featured figurative tiles designed by Burne-Jones based on Chaucer??s dream-vision poem The Legend of Good Women. For a person of Stanhope??s social standing, the house was considered ??a modest artist??s dwelling.?? Burne-Jones was a frequent visitor to Sandroyd in the 1860s, and the landscape furnished the background for his painting The Merciful Knight (1964), the design of which Stanhope??s I Have Trod the Winepress Alone is said to resemble. The move was intended to offer an improved environment for Stanhope??s chronic asthma. When his condition was not alleviated, he turned to wintering in Florence. In the summers, he at first stayed at Burne-Jones??s house in London and later at the Elms, the western half of Little Campden House on Campden Hill, the eastern half of which was occupied by Augustus Egg. In 1867, at the age of seven, Mary died of scarlet fever and was buried in at the English Cemetery in Florence. Her father designed her headstone. Though his family accepted his occupation as a painter and took a great interest in art, Evelyn??s parents disparaged the achievements of ??poor Roddy?? and regarded the painters with whom he associated as ??unconventional.?? Considered among the avant-garde of the 1870s, Stanhope became a regular exhibitor at the Grosvenor Gallery, the alternative to the Royal Academy. Stanhope moved permanently to Florence in 1880. There he painted the reredos of the English Church, and other work in the Chapel of Marlborough College. In 1873, he bought the Villa Nuti in Florence, where he was visited frequently by de Morgan and where he lived until his death. De Morgan??s sister, A.M.W. Stirling, wrote a collection of biographical essays called A Painter of Dreams, including reminiscences of her uncle, ??the Idealist, the seer of exquisite visions.?? During the 19th and early 20th century, the extended Spencer-Stanhope family included several artists, whose ties were the theme of a 2007 exhibition, Painters of Dreams, part of the 50th anniversary celebration of the opening of Cannon Hall to the public as a museum. Featured were paintings by Stanhope and de Morgan, along with ceramics by her husband, William de Morgan; bronzes by Gertrude Spencer-Stanhope; and the ballroom at Cannon Hall and ??Fairyland?? in the pleasure grounds, which were designed by Sir Walter and his daughter Cecily.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.